Carina & Gullaskruv

 Min barndoms långa somrar väntades ut på Sandkullen i huset där mormor, morfar, jag och hunden Sussie bodde. Mestadels tillbringade hunden och jag vår tid i den oändlighetens ute, som låg inom synhåll från köksfönstret.

Vid tretiden dracks det kaffe vid detta köksfönster och de blommor som inte växte på den sandiga moränen hade med små stygn broderats fast på bordsduken som kompensation. Alla satt vi tillsammans vid bordet och tittade ut på järnvägen som delade ägorna och ledde bortom tallarna. Ungefär halvvägs in i mandelkubben kom rälsbussen från Nybro. Nyanserna för dagen blev utsagda i ummanden och andningar. Det blev en fråga om att läsa rytm och att lära sig lyssna till det som inte blev sagt. Min mormor och morfar förde sin konversation genom det osagda.

Denna bild av det tysta landsbygdssverige brukades det göras komik av i sketcher eller tragik av i långfilmer på 70-talets televisionsapparat, men 60-talets landsbygd var inte tyst. Där fanns människor som bedrev verksamheter, vars ljud färdades långt över det ännu inte igenplanterade landskapet. Rälsen på järnvägen, som var blodomloppet på den bebodda landsbygden revs upp i början på 1980-talet. Under sekelslutets flyttvåg hann vägen av järn följa folk bort, men aldrig mer tillbaka hem.

Jag fortsatte besöka mormor och morfar under somrar och jular under min uppväxt och kunde följa hur samhället bit för bit monterades ner och tystnade. Husen som inrymde glasbruket, stationen, banken, affärerna, värdshuset revs eller stod tomma, men också mina egna minnen av barndomens platser tömdes och blektes när platsens invånare med sina berättelser försvann.

2019 återvände jag till Gullaskruv och visst var samhället fortfarande tomt och tyst, men flera hus kring huvudgatan var nu nymålade och hade prydligt klippta gräsmattor med flaggstänger vars blågula vimplar slog i vinden. Jag fick berättat för mig att det var tyskarnas hus. I nästan hälften av husen bodde det tyskar mer eller oftast mindre permanent.

I det samhälle som jag förväntade mig skulle vara öde fanns tvärtemot fullt av olika aktiviteter, och det bedrevs träffar av de mest skiftande slag och anledningar i Folkets hus. I detta samhälle helt utan samhällelig service bodde människor de flesta över sjuttio år, många över nittio. Invånarna här hade hittat ett sätt att hålla varandra vid gott liv genom umgänge och utbyten av tjänster och gentjänster.

Trekaffe i Gullaskruv, är en pjäs skriven utifrån sorgen och erfarenheten av ett litet samhälles ”försvinnande”.Replikerna vilar på intervjuer med personer som stannade, blev kvar, återvände eller är nyinflyttade till det forna glasbrukssamhället Gullaskruv.

Carina & Bogdan

Under 40 år har Carina Reich arbetat tätt med Bogdan Szyber. Konstnärsduon har skapat över 80 originalverk där de fängslat publiken med sin säregna, platsdedikerade konst. Reich-Szybers scenkonstverk spänner från allt mellan större balettföreställningar, intima installationer, tidsbaserade ritualer till storslagna operaproduktioner.  Trekaffe i Gullaskruv är en egenproducerad föreställning där Carina Reich arbetar solo och bjuder in till en gestaltning som tar avstamp i hennes barndomssomrar i Gullaskruv.